Skrivet 13 maj 2022 men är ännu lika aktuellt
Idag är det dag 79. Den tredje månaden av denna mardröm. Den 79:de dagen av sorg och frustration. Den 79:de dagen av ett liv som aldrig blir det samma för ukrainare. Sedan den 24:de februari har mina dagar gått ut på att läsa nyheter, gråta, ta mig samman, göra mitt jobb, försöka hitta sätt att hjälpa, känna mig otillräcklig och hjälplös, läsa nyheter och gråta. Varje dag går jag med skuldkänslor över att jag är i säkerhet. Varje dag skäms jag över att jag är så priviligerad att jag inte behöver oroa mig varje sekund över att nästa missil kan landa på mitt hem. Att jag är så priviligerad att jag aldrig hör sirener eka i min stad.
Jag har, som så många andra ukrainare, levt ett liv fyllt med kärlek och lycka. Jag såg framemot min examen, jag såg framemot sommaren, jag såg fram emot att få fira livet med mina vänner. När jag vaknade den torsdagen från ett samtal av min gråtande mor som sa ”det har börjat nu” förändrades allt. All hopp och kärlek grusades. Sedan dess ekar en tomhet inom mig. Vid varje förstörelse, vid varje ny lik och nya tragedier känns det som att en del av mig dör. Ett krig är en tragedi. Men detta är för många av oss något så mycket större än ett krig. Detta är en massförstörelse av vår kultur, av vår historia, av vår nation. Av allt som våra förfäder har stridit för och byggt upp. Det är vår identitet som krossas. Vem är jag utan Ukraina? Det är en obeskrivlig sorg att se vilket hat en nation känner mot en annan nation. En nation som under så många decennier bara vill få utvecklas ifred. En nation som enar, inte splittrar. En nation som lär oss hur man är stark. Nu som aldrig förr. Vår identitet som ukrainare dödas varje dag. De säger att vi inte har rätt att existera. De jämför oss med apor. Det finns så mycket som de säger som jag inte kan skriva ut på grund av instagrams policy som de säger i sina sociala medier. Varje dag skriker de att jag inte ska existera. Det är en enorm smärta för mig och alla oss ukrainare.
Med detta inlägg vill jag bara uppmana alla mina vänner, bekanta och bekantas bekanta, blunda inte. Våldet och förstörelse kommer inte att sluta i Ukraina. Just nu strider våra soldater i orimliga förhållanden för min trygghet. För vår trygghet. Till de kommer jag vara evigt tacksam. Ukraina börjar försvinna från sociala medier. Men vi behöver synas för att inte dö. Sluta inte sprida information. Sluta inte dela. Prata om det. Tack till er alla som göra allt i er makt för att belysa detta massmord och för att hjälpa oss. Ukraina kommer inte glömma er. Sanningen kommer segra. Ukraina kommer segra. Slava Ukraini! Herojam Slava!